Detta är portalparagrafenen i moderaternas idéprogram som antogs 2001.

Det orubbliga människovärdet

Den goda idén om hur land ska byggas utgår från att alla människor är unika och har lika värde. Det är ur detta friheten härleds, varje människas rätt att med hänsynstagande till andra bygga framtiden efter egen vilja, liksom varje människas rätt att utveckla sina personliga egenskaper. Kampen för dessa värden, för det värdiga och personligt formade livet, måste vara kompromisslös.

Politiken ska stödja varje människas strävan att göra sig själv rättvisa, och förmåga att växa av egen kraft. Alla människor kan lyckas, var och en på sina villkor. En sådan syn stämplar ingen som svag, den klassificerar inte människor och deras egenskaper. Var och en kan göra något av sitt liv om man får chansen.

Det innebär inte att det saknas behov av stöd. Alla har inte samma förutsättningar. Den som från födseln eller på grund av senare omständigheter behöver kunna räkna med andras bistånd ska veta att han eller hon får det. Det finns ett osvikligt gemensamt ansvar när den egna förmågan inte räcker till.

Framåtskridande är en avgörande mänsklig drivkraft att lära och utvecklas, att få det bättre, att kunna erbjuda sina barn ett rikare liv än man själv haft. Färden vidare, viljan att förstå mer, förädlar människors villkor.

Detta är en helt annan idé än den som i praktiken präglade det sena 1900-talets Sverige. Det var på många sätt en tid av instängdhet och maktlöshet. Likhetstänkande och systemfokusering bredde ut sig. Enskilda människor glömdes ofta bort. Kollektivets intressen sattes framför individens rätt.

Det är nu hög tid att ändra på detta.

Politikens uppgifter

Politikens uppgifter rör två grundläggande relationer den mellan den enskilde individens frihet och kravet att underordna sig samhällets helhet, samt den mellan samhällets självstyre och statens tvångsmakt. Det är detta som det politiska samtalet i grunden handlat om alltsedan antiken. Så kommer det också att fortsätta att vara.

Statens tvångsmakt får bara utövas genom demokratiska beslut. Lagstiftningen ska ange vad medborgaren anser nödvändigt att reglera. Genom skatterna måste människorna bidra till sådant som inte är möjligt för var och en att klara själv eller genom frivillig samverkan med andra. Skatternas användning är uttryck för statens uppfattning om vilka de gemensamma insatserna är och hur dessa ska skötas.

Dessa är statens centrala och klassiska uppgifter. De måste skötas väl, och utan någon form av godtycke. Robusta regler för hur makten ska utövas och om hur relationerna mellan människor ska ordnas är ett skydd mot godtycket.

Vad och hur mycket politiken ska göra är en fråga både om värden och praktik. En tumregel bör vara att om något behöver göras och det kan göras lika bra eller bättre av någon annan än det offentliga, då ska det heller inte göras av stat och kommun.

De frågor som relationerna mellan individer, samhälle och stat väcker är eviga. Svaren däremot varierar, från människa till människa, från parti till parti, från epok till epok.

Nya omständigheter förändrar politikens villkor på ett grundläggande sätt. Och det går i allt väsentligt i rätt riktning. För den som tror på människovärdet, friheten och människans värdighet är detta uppmuntrande.